När du nu vet lite om vad LILO kan göra, låt oss se hur du kan ställa in det genom att använda Linuxconf. Den grundläggande inställningen är indelad i delar. Här är en inledning till varje del.
Denna del anger hur LILO installeras.
Om du laddar Linux utan LILO så kan du eventuellt tycka att Linuxconf är lite störande efterssom det försöker göra så att LILO är ordentligt inställt hela tiden. Men man kan deaktivera LILO från Linuxconf när som helst. Detta påverkar dock enbart Linuxconf. Ingenting annat påverkas. Det avinstallerar inte LILO. Det betyder enbart: Sluta med att kontrollera LILO.
LILO vaknar till liv i uppstartsögonblicket genom ett pyttelitet program som kallas laddsektor körs. Detta program måste installeras på ett strategiskt ställe. Fönsterlistan till detta fält ger dig tillgängliga val i lämplig ordning. Om Linux är den aktiva partitionen så har det inte så stor betydelse. I annat fall så måste laddsektorn installeras antingen på MBR i den första disken eller på en diskett.
Observera att det fortfarande är ganska snabbt när diskett används efterssom endast en sektor läses från den. Alla andra filer finns fortfarande på hårddisken i Linux-partitionen.
Om du har en annan laddare (t ex OS/2 boot manager eller Partition Magic) så vore det säkrast att installera laddsektorn direkt i linuxpartitionen. Du måste berätta för den andra laddaren om den här partitionen. OS/2 boot manager kan starta (som LILO) Linux även om det finns på en andra hårddisk (den som inte är den primära).
Känt för att vara snabbare men inte fungera på vissa maskiner.
LILO skapar en tabell som låter laddaren lokalisera kärnans filer. Denna kodning görs antingen som spår/huvud/sektor eller som ett linjärt blocknummer. För vissa SCSI-kort fungerar inte den första metoden. Om detta är fallet, pröva med att använda linjär kodning av blocknummer. De flesta moderna datorer fungerar fint med linjär kodning.
Med detta alternativ visar LILO sin markör. Detta är standardläge.
LILO boot:
Härifrån kan du:
Vid markören kan man antingen välja eller trycka på TAB-tangent för att få en lista över tillgänglilga val. Skriv in önskat val eller helt enkelt <CR> för att välja standardinställning.
Om du vill ange uppstartsparametrar till kärnan, så måste namnet för kärnan anges först, även om det är standardinställningen.
LILO kan startas direkt eller dröja lite innan LILO boot:
visas (om inställd att visa markören) eller avvakta (om den inte
är inställd för detta). Under denna fördröjning går det
bra att avbryta uppstartssekvensen genom skiftad TAB. Då visas
LILO:s normala markör: LILO boot:.
Om markören deaktiveras så rekommenderas en fördröjning på 5 sekunder. Genom att ange 0 så sker ingen fördröjning.
Om väntetid saknas väntar LILO tills val görs. Man kan ange en väntetid efter vilken LILO automatiskt startar standardinställningen. Den förinställda väntetiden är 5 sekunder. Väntetiden anges i tiondels sekunder.
Om meddelandefil anges ska det vara sökvägen till en textfil. Bäst
är om texten är kort men fyller skärmen så att LILO:s markör
LILO boot: kommer längst ner. Detta används för
uppstartsdisketter
av vissa Linux-distributioner. Man kan t ex använda det för att
ge uppstartsinstruktioner till användare i ett labb eller till
familjemedlemmar som kanske inte kommer ihåg vilka tangenter som
ska användas.
Denna del anger de förinställda värden som Linuxconf använder för övriga inställningar. Genom att ange det här, behövs informationen inte upprepas senare.
Här måste partitionen för root-filsystem anges. En fönsterlista till detta fält visar alla partitioner.
Ram-disk används för uppstart i samband med installation. De används sällan i den färdiga inställningen. Utvecklingen av moduler i kärnan har gjort att ram-diskar kan konfigureras efter uppstart. Noll i detta fält deaktiverar ram-disk.
Normalt är denna funktion påslagen. För en UMSDOS-installation är den avslagen. En UMSDOS-installation använder normalt loadlin för uppstart istället för LILO i alla fall.
Såvida du inte verkligen vet vad du gör, så låt den vara påslagen. Detta är anledningen: När Linux startas i läge för enbart läsning så tillåts en grundlig kontroll av partitionerna utan att de rörs på något sätt. Detta är bra, speciellt om uppstarten sker efter en stopp som har lämnat partitionerna i ett felaktigt läge.
Varför bekymra sig om att inte röra partitionerna? Jo, Linux ger stöd till flera tidsmarkeringar per fil. En av dessa är "senaste lästillfälle". Detta betyder att filsystemet har blivit rört (data skrivs till disken) bara genom att läsa filer (vilket är precis vad som händer vid uppstarten).
Denna tidsmarkering är mycket användbar men är till bekymmer vid uppstarten. "Endast läsning" gör att Linux inte skriver något.
När partitionen har kontrollerats, så kommer systemet att sätta tillbaka läge till "läsning och skrivning" automatiskt.
Vissa drivrutiner behöver information för korrekt initiering. T ex så identifierar vissa cdrom inte sig själva på ett korrekt sätt. För att tala om för Linux att se din (något felaktigta) cdrom som en cdrom, så kan eventuellt behövas något som liknar:
hdc=cdrom
Detta talar om för Linux att den primära IDE-enheten på det andra IDE-gränssnittet (dvs /dev/hdc) är en cdrom-enhet.
Delen med standardvärden följs av flera lika delar. Var och en anger en Linux-inställning. Varje inställning upprepar alla parametrar från den första. Man kan överstyra dessa i var och en av delarna för önskad ändring.
Den första inställningen blir standardinställningen. Detta betyder att LILO startar denna automatiskt om inte annat anges vi uppstarten.
Endast tre fält är annorlunda än standarddelen.
Om du markerar detta val, så försvinner inställningen i samband med att du trycker på OK.
Detta är sökvägen för den kärna som startas för denna inställning. Observera att en enskild kärna kan användas i flera inställningar.
Detta är en kort-namn som unikt identifierar inställningen. I och med att en kärna kan delas i flera olika inställningar, så behövs ett unikt namn. Detta används när uppstartsprocessen har stannat och väntar på inslag. LILO förväntar sig enbart en etikett och startar motsvarande inställning.
LILO kan starta nästan vad som helst. För varje
operativsystem som ska startas ska en partition och en
etikett anges. LILO laddar helt enkelt laddsektorn i den
partitionen och startar upp den.